I och med att jag valde att hoppa av en kurs dök ett ypperligt tillfälle att hälsa på min kusin som bosatt sig i London. En chans jag tog utan att tveka då London är en stad jag aldrig besökt samtidigt som det är ganska smidigt att ta sig dit via tåget Paris-London. Jag är oerhört glad att det blev av och ett par superbra dagar blev det!

Det är bra att känna folk som bor i staden man besöker. För det första behöver man då inte betala för hotell (även om det blir trångt  och att man bjuder på middagarna så är det ändå betydligt trevligare) och för det andra får man första klassens guide till alla sevärdheter. Stort tack till kusinen Hannah!

Lyckades unvika att bli överkörd också. Skönt. Tur är ju att de har tänkt på att vänstertrafik inte är helt enkelt för turister.

London är en stor stad med många måsten. Jag tror jag fick med det mesta och lite till. Häftigaste var i alla fall tower bridge och forbidden planet, den största serie- och action-figure-butik jag någonsin klivit in på. Godast var ävenLondons påstådda bästa beagle med bacon och majonäs. En fish n’ chip var ju dessutom det ett måste. Yum.

Jobbigast var då Hannah behövde jobba förmiddag andra dagen och lämna rummet tidigt. Jag var då tvungen att gå upp tidigt och låsa efter henne vilket slutade i att jag lyckades bli utelåst mellan första och andra ytterdörren med Hannah redan utom synhåll. London i kalsonger var lite kyligt men uppfriskande. Dessutom hade den indiska butiksägaren ganska roligt åt mig när jag kom in för att be om undsättning.

Nu är jag åter i verkligheten med två tunga veckor kvar. Det är bara bita ihop och låta bli att tänka för mycket på den kommande semestern…

Min tid här börjar onekligen sakta gå mot sitt slut. Därmed ökar även antalet “resumerande” inlägg proportionellt. För det är nämligen med blandade känslor som jag tänker tillbaka på den tid som gått.  En sak är i alla fall klar. Man har nu klivit ut ur “boxen” och kan därför med en avspänd axelryckning säga “det var ju ingen match det här ju”.

Studierna kan jag nog summera med ett ord: fysik. Jag känner därmed att jag borde vara väl uppvärmd inför y4:an och materialfysik. Jag vet dock inte riktigt om det är de direkta fysikkunskaperna jag kommer mest ha nytta av. Livet här har gett mig en annan synvinkel på ingenjörsstudier och en bättre uppfattning om vad som är viktigt och inte viktigt i resan mot en ingenjörsexamen. En annan sak jag insett är dessutom att Teknisk fysik och elektroteknik innehåller pinsamt lite fysikkurser.

Att plugga med Frankrikes top-shots har varit ganska frustrerande men förmodligen ganska givande. Tyvärr (eller är det kanske bara bra?) har jag kanske inte levt det där vilda utbytesstudents-livet utan många kvällar snällt spenderat i att försöka hänga med och brottas med min prestationsångest, som onekligen är ett annat ofrånkomligt ord i min resumé-lista. Hemma i Linköping är det ju oftast “vi” mot tentan, medan det i utlandet blir jag ensam mot tentan, samtidigt som mina klasskamrater klarar sig förargligt enkelt. Det har med andra ord varit lite ensamt att plugga detta år.

Missförstå mig dock inte, jag är ändå nöjd med mitt skolval. Jag har ändå i slutändan lärt mig saker jag aldrig någonsin skulle ha lärt mig ett ytterligare år i Linköping. För det är väl just det som är meningen? Att inse nya saker och utöka sin kapacitet, studier ur en annan vinkel. Kurserna som finns här, i vilket fall, ligger antagligen ganska nära nivån vi har i Linköping men pedagogiken är helt en annan. En pedagogik som jag nog egentligen tycker är bättre, men skyr för att jag inte riktigt behärskar den.

Men om man inte är en seriös y:are så går ju det även bra i en stad som Nancy. Det anordnas en hel del skoj i stan också. Nästan med sådan kvalitet att man ibland kan känna sig som en student i Linköping. Ta till exempel “24 heurs de Stan”, ett jippo som innefattar att alla skolor ställer upp med ett lag som ska “skjuta” runt ett hemma-snickrat ekipage i 24 timmar runt en torg. En idé som bara studenter kan hitta på.

Imorgon skriver jag i alla fall “physique statistique” och på onsdag åker jag till London. Då kan man äntligen tvätta håret efter mini-tenta-P och schasa ur fåglarna som satt bon.

A plus tard!

Jag hatar att ge upp. Speciellt när det handlar om mina studier. Man gärna intalar sig att “jag kan visst” när man kanske egentligen bara borde låta saken falla. Så därför har jag nu hoppat av en kurs som jag typ inte alls behövde.  Istället tänkte jag ha tid att verkligen sätta de återstående kurserna (18hp) så jag slipper åka hit i Augusti. Dessutom tänkte jag göra saker som jag tycker är roligt; som till exempel att bjuda in Yi franska till Nancy.

Om du åker till Nancy, ta inte “transformation de la matière et de l’énergie”. Kursen har dålig relevans till vår termodynaik i Linköping (“physique statistique” bör räcka för att tillgodoräkna denna kurs) och är ganska jobbig om man inte redan har räknat lite på entropi och slutna system.

Jag ville också nämna att Yi franska lyckades pricka in en bra helg i Nancy. Det var väl typ årets ända solhelg. Jag vill också passa på att ge mig själv beröm för en ypperligt bra arrangerad helg. Vi fick liksom med det mesta: Strasbourg, place Stanislas, en lång skogspromenad  och en studentfestival. Tack för besöket!

Bara en månad kvar!

Tog en dagstur till Reims i helgen, det vill säga huvudstaden i den franska regionen Champagne. Där fanns kanske egentligen inte så oerhört mycket att göra , men lite champagne fick vi i alla fall med oss hem.

Egentligen får det bara heta champagne om drycken är producerad i Champagne. Annars kallas det mousserande vin. Detta kommer antagligen ifrån att “mousse” på franska även betyder “skum” (används även då man pratar om diskskum t. ex, alltså diskmousse). Därifrån är ju heller inte steget långt till det fräna  uttrycket “skumpa” som vi stockholmare gärna använder.

I Reims finns för övrigt två uppenbara saker man kan göra:

1. Katedralen i Reims

2. Champagne. Det vill säga, besöka de champagnekällor som finns i Reims. Ett bra tips förresten till alla festerier som söker en lite lyxigare variant på spritrundan. (3 olika  glas champagne för bara 9 euro per station!)

Att gå på champagne-provning kändes oerhört glamoröst. Först en kort rundtur i källaren med tillhörande guide, för att sedan avsluta med avnjutning av tre olika sorter medan en man i kostym förklarade för oss hur dessa goda drycker bäst skulle konsumeras. Självklart köptes en souvenirflaska innan avfärden hem.

//Viktor – skål!

Jag mår lite dåligt. Att vår granne skulle ha avlidit på riktigt kändes väldigt avlägset. Men efter ett kort visit kunde vi enkelt konstatera faktumet och ringa franska polisen. Jag är glad att jag inte tog mig en bättre titt in i lägenheten än vad jag gjorde…

Inlägget borde kanske inte ha skrivits, men jag kände ändå att det behövdes. Det som berör mig mest är att det behövde dröja en hel månad. Det borde inte ha passerat en så lång tid och det borde inte ha varit vi som knappt bekanta grannar som först skulle ha börjat ana misstankar. Jag vill nu bara ta avstånd och hoppas att det finns en familj eller någon anhörig, någonstans.

Vila i frid.

I allt mer tunga tider åker jag till Tyskland och försöker slappna av. Som från ingenstans får vi en veckas oförtjänt påsklov vilket jag bara inte kan tillåta mig själv spendera i mitt studentrum. Men oroa dig inte pappa, kurserna går bra. Det är ju bara den där fruktansvärda termodynamiken som ofta hemsöker mig sent om natten.

Bitte, bitte! säger Thomas mamma och håller fram ett fat med ouppätna knödlar samtidigt som hon obarmhärtigt spänner blicken i mig. Man kan försöka säga alla möjliga nekande svar med min begränsade tyska, men att säga nej tack är ändå inget alternativ. Tack och lov stannade vi inte alltför länge hos min tyske väns föräldrar. Annars hade jag och Philippe bokstavligen rullat hem till Frankrike.

Men Karlsruhe och Kassel är två mycket trevliga tyska städer trots dessa aptitliga svårigheter. Solen lyste på oss och det blev emellanåt ganska behagligt. Lite kallt blåste det kanske uppe vid foten av den enorma Herkulesstaty som återfinns i Kassel. Fråga mig inte hur denne grekiska hjälte har hamnat i denna tyska stad, men imponerande var det i vilket fall som helst.

Åter hemma i vardagen blir termodynamiken en allt större plåga. Eftersom jag hade två omtentor de två första veckorna var jag tvungen att prioritera bort denna kurs med flertalet förkunskapskrav jag saknar. Och då menar jag en bortprioritering i den mån att jag inte lägger ner mer än 6 timmars självstudietid per vecka. Frågan blir: är det värt det?

Sådärja. Sprang maraton i söndags i Paris, där även min far kom förbi för att delta i detta folkliga självplågeri. Jag hade i själva verket varit mycket nöjd med min insats, 4.08.10 liksom, eftersom det var mitt första maraton och allt. Dock var ju min far tvungen att springa in på en 4.08.09….

Okej okej. Så besviken är jag inte. Det vara bara det att jag kom först till den bestämda mötesplatsen efter loppet, vilket hade väckt en viss förhoppning inom mig. Fast egentligen så var ju mitt primära mål att bara komma i mål utan att behöva gå – vilket jag lyckades med. Därför borde jag vara nöjd.

Men håll med om att en sekund är oerhört förargligt. Det finns många ställen under de 42 kilometerna man skulle kunna ha sparat in den sekunden. Många ställen.

Det är roligt att springa maraton, men inte för de som bor längst banan. Det blir rätt skitigt när 40 000 pers slänger sina halvtomma vattenflaskor, banan- och apelsinskal ohämmat samt kissar precis överallt.

Dagarna efteråt spenderade vi i Nancy så att pappa skulle få se vilken stad jag hade bott i. Det kändes faktiskt lite konstigt att se två skilda delar från sitt liv på samma ställe samtidigt  – sin far på sitt studentrum i Nancy. Det har varit lite svårt att föreställa sig det innan. Även pappa hade svårt att förstå var han faktiskt befann sig första kvällen.

Det franska pedagogiska undret, “TD”, är Ecole des Mines svar på lektionskalkyl. Och kalkyl blir det  för varenda slant. Anledningen är enkel. Det finns liksom ingen annan form av undervisning att tillgå. De enda “laborationsalar” som finns är datasalarna. Så vad gör man? Dirigerat arbete såklart!

Det har blivit lite av en utmaning. Att försöka läsa på så pass bra innan att man kan hänga med hela TD:n ut. Förefaller kanske enkelt, men är trots allt inte helt trivialt. Är man oskärpt när det är TD blir det jobbigt sen. Facit existerar liksom inte.

Svårighetsmomentet tycker jag ligger i att man ska samarbeta i grupper, alltså inte tokräkna uppgifter individuellt som man annars gör hemma. Detta innebär att:

- Jag måste säga och förstå franska siffror muntligt (den som läst lite franska vet vad jag menar =P)
- Medverka i och förstå samtalet
- Lyssna på läraren
- Och samtidigt få ner allt på ett papper

Jag är ju i vanliga fall den som föredrar att räkna uppgifter i lugn och ro på egen hand, såsom man brukar. Men är man utbytesstudent får man snällt adaptera sig och göra det bästa av situationen.

Men visst går det bättre nu än förr, men jag känner ändå en viss frustration över att jag fortfarande har svårigheter att hantera TD:na. När allt kommer omkring är man fortfarande den tystlåtna utbytesstudenten som då och då desperat kastar sig in i samtalet för att återfå greppet om tråden.

Här kommer ett tredje inlägg om mitt kollektiv. Som ni ser har det fått ett namn som börjar etablera sig rätt bra i Nancy. De flesta i min umgängeskrets brukar i alla fall det redan och det finns en facebook-grupp med samma namn. Jag hade aldrig kommit på det själv, men namnet kommer alltså ifrån att vår lägenhet är så pass skröplig att det börjar falla i bitar. För mig är lego någonting konstruktivt, men i Frankrike verkar det ha en annan klang.

Jag tror faktiskt min uppfattning om boendestandard har skruvats lite sedan jag kom till Frankrike. Det vill säga ytterligare ett snäpp om man dessutom lägger på att jag är student. Det börjar liksom bli en vana att upptäcka att en list sitter löst, gå i trapphuset i mörker och duscha i kallvatten. Å andra sidan så spelar det inte så stor roll eftersom man vet att det inte är så många månader kvar. Annars hade jag nog aldrig stått ut.

Men det mest återkommande skämtet är nog det berörande sprickan som går genom väggen mellan köket och Magalis rum. Den har vuxit till sig sedan vi flyttade in vilken har fått oss att undra när det rummet kommer bli ett med det gemensamma utrymmet. Jag hoppas bara inte väggen är bärande. En bra sak är i alla fall att man nu kan skicka brev genom sprickan. Nästan som rörpost!

Uppåt bättre är i alla fall att stämningen bland de som bor i Legohuset är i bättre skick än lägenheten. Det hålls ändå relativt stora middagar i hushållet om vartannat, till och med så storartade att M. Pastis ovanför kommer förbi för att vi är för högljudda. Bra är ju i alla fall att franska surgubbar kommer förbi själva och klagar istället för att ringa securitas, om ni ursäktar uttrycket.

Tråkigt värre är dock att Magali lämnar oss för en praktik i Luxembourg, vilket innebär att vi kommer få en ny kollock. Jag hoppas helhjärtat att det inte blir en utbytesstudent som bara pratar engelska, för det skulle nog jag tycka vara värre än alla obekvämligheter som finns i vårt hus byggt av lego.

Har man inte lego till hands…

Efter snart 8 månader i Frankrike börjar jag känna av en allt mer påträngande hemlängtan. Jag börjar bli rätt mätt på spänning, eller snarare, det är inte längre särskilt spännande att bo i ett främmande land. Desto mer intressant är det att blicka fram emot vad som händer nästa år och börja tänka på framtiden.

Nej, det trodde man inte såsom livet begav sig i slutet av Augusti. Att allt bara skulle bli “som vanligt” så snabbt. Okej. Jag ska väl inte säga att mitt liv är en promenad i parken, men jag klarar nu faktiskt av (ibland en smula mödosamt, men ändå) att sitta med på en fransk föreläsning (och förstå det mesta), skriva tenta med fransmän och leva mitt liv med franskan som ända språk. Det är ju inte helt utan ansträngning som man fortfarande är kvar i spelet med de flesta poängen i behåll (endast två omtentor ifrån första terminen!).

Men ett år till då? Nej tack. Att studera i Frankrike och på Mines har väl i sin helhet känts ganska bra, men det är ändå i Linköping som man är hemma. Jag kommer aldrig kunna komma in i samma anda som mina franska kamrater. Hur mycket jag än vill. För det krävs en hel del mer än bara ett år för att bli av med utbörlingsstämplen. Var så säker på det.

Men alltså, tro nu inte att jag räknar dagarna. Jag trivs nog ändå rätt bra här. Jag känner en del trevliga människor, jag reser runt i Frankrike och jag läser flertalet kurser som intresserar mig. Det är väl kanske bara inte så att varje vecka som passerar är som den i Augusti. Vilket i någon mån är ganska skönt när allt kommer omkring.

Just nu är jag i alla fall i full gång att fundera på min kommande profil inom Y och för övrigt, allt annat jag vill göra när jag kommer hem. Kurser bör väljas snart och om jag känner mig själv rätt så kommer jag behövas tyglas för att inte välja mer än 90hp per läsår. Alla kurser är ju så häftiga i fyran! Jag befinner mig sålunda i någon sorts skräckblandat förtjusning där jag våldsamt pendlar mellan kurshysteri och framtidsångest.

Dagens faktum är i varje fall den att den kommande tiden aldrig har känts mer tilltalande. Tre månader i Nancy är trots allt inte en katastrof. Men det är också lite med den motsatta känslan till den jag hade förra våren som jag säger att det ska bli skönt att få komma hem. Hemma bäst då alltså.